Döden - den andra sidan av existensmyntet

Emmy Petterson skriver på Aftonbladet om rätten till dödshjälp. Jag brukar vara trotsig vad gäller andras åsikter och jämt och ständigt försöka hitta någonting att debattera emot, någon liten grej som jag inte håller med om. Det är sällan som andra delar mina åsikter i en fråga i och med att jag är rätt liberal vad gäller de flesta frågor, men Emmy Petterson slår huvudet på spiken.

Jag kan direkt erkänna att jag är för dödshjälp; att få dö är lika självklart som att få leva och borde vara en rättighet. Eller snarare, staten borde ha som skyldighet att värna om den enskilda medborgaren. Mår en medborgare så dåligt kroppsligt att livet är en plåga så är det grymt att tvinga denna person att leva.

Vill en människa dö så ska hon få det: vilken rätt har vi att bestämma över någon annans liv? Det står redan som första artikel i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna att "alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter" Gäller inte dessa rättigheter och denna frihet när det gäller sjuka människor som vill dö? Ska inte de då ha rättigheter att få göra det?
Likaså står det i den tredje artikeln att "var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet". Rätt till liv betyder enligt mig även rätt till död. Liv och död är bara två sidor av existensmyntet, vem är staten att bestämma att krona är rätt och klave är fel? Det kan finnas två rätt eller två fel, allt behöver inte jämna ut sig eller ha en motsats. Också udda siffror kan ge rätta svar.
Även fjärde artikeln i FN:s deklaration har indirekt med det här att göra. Den lyder på följande sätt: "Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna". Det är inte mycket att diskutera här. Jag anser det självklart att en dödsjuk människa som vill men inte får dö, hålls i slaveri i och med att hon inte får bestämma över sig själv.

Liksom Emmy Petterson tror jag inte att många - om någon alls - skulle missbruka dödshjälpen för att få ta livet av sig. Självmordsbenägna människor vill oftast inte dö av hela sitt hjärta även om de tror det, och jag tvivlar på att dessa människor skulle använda sig av dödshjälp för att få dö. Jag vet, för jag har själv varit djupt i depressionsträsket och är det ibland än. Vad vi borde göra för att hjälpa dessa människor är att utöka landets psykmottagningar och ge mer resurser till dessa så att psyksjuka och deprimerade kan få det stöd de behöver. Men nog om det.

Vad är det då som är så tabubelagt med dödshjälp? Antagligen är det inte dödshjälpen i sig som är tabu, utan döden. Det pratas inte mycket om döden trots att det är den väg vi alla ska vandra, och jag undrar varför. Är det kanske för att de flesta människor inte vill tänka på döden utan försöker utestänga dödsskuggans dal från sina liv? Många personer är rädda för att dö eftersom döden är slutet på verkligheten som vi ser den, dock tvivlar jag på att det är "slutet" - men existentiella frågor får jag ta upp någon annan gång.
Hur som helst så måste människor börja acceptera att alla dör någon gång, för att vara rädd för döden gör bara att vi inte kan leva livet till fullo. Eller som Bette Midler en gång sjöng: "... and the soul afraid of dying that never learns to live"
Nej, vi borde acceptera döden som en del av vår existens och börja leva utan att ständigt vara rädda för "den andra sidan" som det så fint kallas. Är det inte bättre att leva ett kortare men lyckligt liv än ett långt liv i plågor? Vi måste lära oss att förstå att döden kan vara en befrielse istället för ett straff. Är det då inte mer humant att låta en sjuk människa somna in fridfullt istället för att ligga på sjukhuset och äta morfin utan hopp att någonsin få leva ett riktigt liv igen, endast för att vi som anhöriga, eller vårdpersonalen eller staten, inte vill släppa taget.
Jag har hört många säga att det är själviskt att vilja dö, men guess what, det är mer själviskt att tvinga någon att leva.